Smärta = varningssignal

När jag närmar mig en korsning där trafikljuset lyser rött är det klokt att bromsa in, inte bara för att det är olagligt att strunta i det och köra på, utan för att rödljuset är en varningssignal som ska skydda mig och andra på vägarna.

Smärta är också en varningssignal - en signal om att något inte är som det ska i kroppen, ett rop på hjälp från kroppen till hjärnan. Det behöver jag komma ihåg, när jag bestämmer hur jag ska bemöta den och hantera den.

Bita ihop och inte låtsas om smärtan

Att strunta i smärta kan vara lika dumt, som att köra mot rött, men ändå är vi många som nonchalerat signalerna alldeles för länge. Jag förstår ju att det kroppen vill säga med smärtan inte kan vara något trevligt och jag tycker kanske inte att jag har tid med att kroppen krånglar, eller så vill jag bara inte att något ska kunna vara fel med mig. Därför är kanske första tanken att inte bry sig om det, ta en tablett och hoppas att det går över. 

Så vi försöker strunta i smärtan, eller biter ihop och låtsas som att allt är som det ska, men att inte lyssna på kroppen när den gör ont kan bli dyrt. Priset blir kanske ännu mer smärta med tiden och att det blir svårare att göra något åt det ju längre tid det gått. Fysioterapeuter (fd sjukgymnaster) jag träffat har sagt till mig att jag ska räkna med att om jag gått med en skada eller smärta en viss tid, så tar det minst dubbelt så lång tid av rehab för att bli återställd igen. Därför gör varje månad jag väntar med att ta tag i det att jag får minst 3 månader mer med smärta… och väntar jag länge ökar risken att jag aldrig blir av med smärtan. 

Med tiden ökar också risken att vi drar på oss nya problem. Smärta i en kroppsdel gör att vi automatiskt snedbelastar kroppen, dvs vi tar i mer med vissa muskler för att minska belastningen där det gör ont, tex genom att halta, bara bära på ena sidan osv. Det kan leda till överansträngning och smärta i muskler och ev snedbelastning och vridningar i ryggraden eller andra leder. I längden kan det leda det till ledsmärta, slitage-skador, artros, diskbråck mm. Det bästa är alltså att ta itu med sin smärta tidigt och söka hjälp om det inte går över, som vanliga små-skador.

Även läkare kan tyvärr vara lite för slarviga och nonchalanta när det gäller patienter med smärta. Kanske beror det på att diffus smärtproblematik är så vanligt. När jag var tonåring sa en ortoped till mig att det där onda i mina knän bara var växtproblem, inget farligt och det gör inget att det gör ont. Han hade fel. 30 år senare fick jag min diagnos som förklarade att det istället handlade om att det rörde sig för mycket i mina leder, så att de skavde och blev skador på brosk och muskelfästen. Att läkaren sa som han sa, gjorde att jag under många år bet ihop och försökte ignorera smärtan. Resultatet blev en mer och mer skadad och sliten kropp. Hade jag fått rätt råd från början, hade jag kanske inte varit sjukpensionär idag. Vi vill gärna tro att läkare vet allt om alla sjukdomar och tillstånd och vi vill kunna lita på deras bedömning, men om den inte stämmer överens med vad kroppen säger, om det fortsätter att bli sämre, då behöver vi söka hjälp igen och stå på oss i vårt behov av förklaringar av orsaken och hjälp för att komma vidare. Om inte läkaren kan ge svar, kan en fysioterapeut (fd sjukgymnast) vara till stor hjälp, både för att förstå orsaker och för att veta vad man kan göra åt det. Det behövs ingen remiss till fysioterapeut, utan det är bara att boka en tid.

Jag ber om ursäkt för en så deprimerande text, det mesta jag annars skriver om handlar om lösningar och att fokusera på möjligheter. Jag tror dock att den här delen behövs, för vi är ju väldigt många - vi som har värk som en följeslagare i våra liv. Alltför många av oss (inklusive jag själv) väntade alldeles för länge med att söka hjälp, eller nöjde sig med slarviga diffusa svar från läkare och det är vi själva som sen fick lida för det. Nu ska vi fokusera på lösningar igen och se vad vi kan göra när smärtan ger oss sina signaler.

Varför gör det ont?

Om jag inte vet varför det gör ont, är det viktigt att försöka ta reda på det. Det kan ju finnas något man kan göra åt det, eller det kan finnas viktiga råd att följa, så att det inte blir värre. För att kunna förklara för någon i vården, behöver jag ha känt/tänkt efter så att jag vet. Det är smart att helt enkelt först försöka förklara för mig själv och om jag inte kan det, får jag ställa mig själv några frågor:

• Var gör det ont? Smärta i en led känns oftast väldigt tydlig från en specifik punkt, medan smärta från mjukdelar inne i kroppen kan vara svåra att placera. 

• Hur gör det ont? Smärta känns olika beroende på från vilken typ av vävnad den kommer. Jag har med tiden lärt mig skilja på olika smärtor, så att jag förstår bättre vad kroppen vill säga, vilken del av kroppen som behöver avlastning och om det är något nytt som jag behöver reagera på.

• När gör det ont? Är det i en viss ställning, rörelse, belastning det gör ont? När på dygnet/året är det värst/bäst?

När jag samlat information om min smärta kan jag lättare förklara det för en läkare och läkaren kan lättare ställa diagnos, eller skicka mig vidare till rätt specialist.

Ont utan fysisk orsak

Ibland blir det fel i nervsystemet och kroppen skickar fel signal. Då kan något göra ont, fast det inte alls borde göra det. Det är tex ett av problemen vid fibromyalgi och smärtsensitisering (överkänslighet för smärta). Anledningen till sådana felsignaler är ofta någon form av överbelastning av systemet, tex långvarig stress eller smärta. Då bör jag söka hjälp även med den bakomliggande orsaken, annars kommer smärtan hela tiden komma tillbaka. OBS! Den här typen av smärta är lika verklig och ger samma lidande som fysiskt orsakad smärta. Det går inte att tänka bort den eller strunta i den som en del läkare verkar tro. Möts du av sådana attityder i vården, byt genast läkare! Försök orka stå på dig, du har samma rätt att bli tagen på allvar, få en ordentlig utredning, smärtrehab, smärtlindring mm som den med en fysisk skada

När är det ok med smärtlindring?

Smärta är störande, för den tar mycket fokus och energi. Därför gör den det svårare att koncentrera sig och påverkar humöret och det är ju just det som är meningen. Kroppen vill nå fram med budskapet och gör det på ett sätt som kräver vår uppmärksamhet, när det är viktigt.

En lågmäld smärta gör oss irriterade, glömska och trötta.

En kraftfull smärta kan göra oss helt utslagna.

Vi vill att smärtan ska bort, så vi kan fortsätta med det vi höll på med, det vi vill göra och fokusera på. Då är det lätt att ta till något som snabbt minskar smärtan - tabletter. Det finns gott om smärtlindrande mediciner och de flesta har något hemma att ta till och det är fantastiskt att de finns, för de gör livet mer uthärdligt för så många. Däremot bör man tänka efter när det är bra eller mindre bra att ta bort, eller minska smärta.

Det är förstås helt okej att lindra smärtan om jag vet varför det gör ont och vet att inget jag gör kommer göra läget sämre, tex vid mensvärk, efter operation och vid fantomsmärtor (smärta i en amputerad kroppsdel som man alltså inte längre har). 

Ibland vet jag att smärtan säger att jag borde vila, men vet också att det inte är ett allvarligt tillstånd, som vid spänningshuvudvärk. Då kan det vara ok ibland att dämpa smärtan för att kunna genomföra det jag tänkt, men jag bör då avsätta tid för återhämtning efteråt, eftersom jag kört över mina gränser. Om jag ofta dövar det jag betraktar som ofarlig smärta, kan det bli mycket större problem senare. 

Om jag inte vet varför det gör ont, måste jag tänka lite extra på att jag kan förvärra skadan genom att döva smärtan. När jag lindrar smärtan med medicin måste jag vara extra försiktig med vad jag gör, eftersom jag då inte längre får de tydliga signalerna om vilka ställningar eller rörelser som inte är ok.

Min erfarenhet är att många läkare är väldigt positiva till smärtlindring och tycker att man behöver lindra smärtan eftersom smärtan i sig är en påfrestning och att man kan utveckla sensitisering, dvs att man blir ännu mer smärtkänslig om man har långvarig smärta. Dessutom vet man nu att det inte går att vila sig bra från skador och att det kan vara bra att smärtlindra, så att man inte slutar röra på sig. Det har dock inte alls fungerat för mig att gå på starka smärtstillande tabletter. När jag tar mycket smärtlindring gör jag för mycket och jag gör sådant som egentligen gör ont, eftersom jag inte får varningssignalerna. Resultatet blir att smärtan på sikt ökar. Jag blir sämre och sämre. Jag träffade till slut en smärtläkare som istället rekommenderade att försöka vara utan smärtlindring på dagarna, för att kunna lyssna på kroppen och anpassa mig efter hur den mår, men ta rejäl smärtlindring inför natten för att få så bra sömn som möjligt. Det fungerade mycket bättre för mig. Det är viktigt att hitta ett förhållningssätt som fungerar både för orsaken till smärtan och för just den personen. Det som fungerar för mig, kanske inte alls är rätt för dig, så var inte rädd att ifrågasätta en läkares förslag till smärtlindring. Det finns också många olika preparat som fungerar olika och ger olika biverkningar. Det är klokt att ha en smärtläkare som följer upp hur smärtlindringen fungerar och om den leder till att jag mår bättre på sikt.